Ensam är vi alla starka, eller var det tillsammans är vi starkare? Har lite svårt att hålla isär det. Frågan är egentligen om det är så svårt, min hjärna vill nog bara inte fungera längre.
En vecka sen du och jag bröt upp, eller kalla det vad ni vill. Jag har nog lämnat dig. Du är inget för mig, du är inte det jag behöver. Du lovade för mycket. Du lovade mig lycka, du lovade att du var pålitlig. Du lovade att aldrig svika. Men du svek, du svek värre än vad någon tidigare gjort. Jag gav dig en lite, liten bit av mig själv och du tog den så fort du bara kunde. Du behandlade den inte särskilt bra, du utnyttjade, lekte, krossade den. Du sa du var bättre och jag ville tro dig, jag ville inget heller. I min hjärna var du och jag perfekta, i min värld skulle du och jag få leva lyckliga. Men verkligheten hann ifatt.
En verklighet där du syntes för den du är, en verklighet där du inte skyddade mig, en verklighet där du förstörde mig. Från toppen till botten hade du hunnit med snabbare än någon annan, från kärlek till hat har nog ingen fått uppleva så snabbt som jag. Men ändå vet du inget. Du vet inte att min verklighet förstördes av dig. Du vet inte att du förstörde mig, du vet inte att du är värre än alla andra. Du är den värsta, du svek när jag hade släppt in dig, du förstörde när jag trodde du hade lagat, du rev sönder när jag trodde du byggde upp.
Du gav mig hat, istället för kärlek, du gav mig ånger istället för minnen, du bytte bort mig mot någon främmande, du lämnade mig när jag behövde dig.
Nu är tiden förbi, du och jag är över. Eller är vi det? Jag vill tro det. Jag behöver inte dig. Jag vill inte orsaka dig någon olycka. Jag vill inte du ska behöva se mig sväva iväg, komma bort. Jag behöver bara min ångest till det, den fixar det. Den fixar mina sömnlösa nätter. Den fixar hatet somm finns inom mig. Den sviker aldrig mig. Det är den enda jag har, kanske får jag nöja mig med det. Det står trots allt vid min sida i både vått och torrt frågan är om någon annan kommer göra det....