Försvinner aldrig smärtan? Den som finns inne i min kropp. Den som gör livet allt annat än bra. Försvinner den aldrig? Jag vill bli av med den. Lura iväg den och aldrig låta den komma tillbaka.
Jag lider, mer och mer för varje dag som går. Min insida är förstörd. Det finns inget som är helt längre. Inget. Jag är mer trasig än någonsin tidigare. Mer olycklig och mer rädd. Trasigheten är det ingen som ser, ingen som hör, ingen som kan göra något åt. Trasigheten är den jag är, den definierar mig, men endast för mig själv, ingen annan har gått se den.
Har nog varit tradig en lång period, jag trodde jag hade blivit lagad. Eller iaf fått en knuff i rätt riktning. Men det var för mycket. Nu är jag här igen. Ensam, nerbruten, sårad, lämnad och trasig.
Vill jag bli lagad? Vill jag det? Jag kan inte förstå, hur detta kunde ske. Igen. Nu är jag på botten, den verkliga botten. Och mer ensam har jag aldrig känt mig. Mer utnyttjad har jag aldrig känt mig. Det är fel, det är hemskt. Jag vill bort. Måste bort.
Jag blir lämnad. Gråtandes, liggandes, blödandes, helt nerslagen. Jag kan inte röra mig. Jag vågar inte röra mig. Jag hoppas döden har kommit för att hämta mig. Jag vill bort. Känslorna tar över. Ögonen stängs. Hoppet inom mig växer. Kanske slipper jag återvända. Återvända till en plats där jag är ingen. Ingen alls. En plats där jag inte betyder något. En plats där ingen känner mig. En plats där jag är någon annan. En plats där jag inte vill vara.
Hoppet blev förlorat igen. När jag öppnade ögonen var jag fortfarande kvar. Fortfarande i liv. Fortfarande lika trasig. Orken hade försvunnit. Inget fanns kvar. Jag var ensam på golvet. Ensam i världen igen. Skulle man börja kämpa igen? Orkar jag kämpa mer?