Känns bara som allt snurrar i evigheternas hjul. Det finns inget jag kan förändra eller lämna bakom mig. Det finns inget jag kan välja bort. Varför kan jag inte det? Varför gör jag inte det?
Nu är vi på samma ställe igen. Precis samma plats. Eller nästan. Vi stampat ner samma jord som vi gjorde för några månader sen. Jag ät trött. Utmattad. Sorgsen. Men jag kaniner låta dig gå. Jag kan bara inte. Jag vill nog inte. Ibland säger jag att du inte får plats i mitt liv just nu och kanske är det sant. Men hade du velat hade jag försökt ge dig en plats eller iaf gett dig chansen att kämpa för den. Men den viktiga frågan är mer vad vill du? Vad vill du ska hända? Vad tycker du?
Trött påsköt velade fram och tillbaka. Trött på allt sånt. Varför kan vi inte bara bestämma oss. Vi verkar ju ändå inte kunna släppa varnadra så varför inte bara ge det en chans. Varför? Blir så sjukt trött på att alltid ska det finnas massa frågor men aldrig några enkla svar. Och när man väl fått svar så ändras det ändå. Så trött på dubbla budskap. Så trött på mig, så trött på dig, så trött på oss.