Jag försöker, och försöker. Tro mig. Men det fungerar inte. Hjärnan har tagit ett beslut men hjärtat följer inte alls med. Hjärtat har valt något helt annat, något som får mig att tvivla på allt som jag bestämt. Som får mig att gråta, får mig att må dåligt. Men ändå kan jag inte trolla bort känslorna. Varje gång jag tror jag gjort det, kommer dem smygandes tillbaka igen. Och som så många gånger förr står jag och velar om hur jag ska göra.
I helgen togs ett annat beslut, ett beslut att försöka glömma dig, försöka få ett slut på allt detta. Det var inte lätt men det behövdes. Jag var inte allt för dig. Och på något sätt ville jag visa att du inte var allt för mig. No turning back.. Men kanske var det dumt. Kanske är det jag som låter andra lida för att jag måste ta mig ur detta. Jag vill ju inte detta. Men jag måste ta mig loss på något sätt. Det enda sättet för mig just nu är att stoppa undan alla känslor jag någonsin känt för dig, stoppa undan alla minnen som du och jag har och bara koncentrera mig på mig själv.
Kompisarna tycker jag är värd bättre än dig. Men tänk om jag inte är det, tänk så är det du som är värd bättre än mig. Jag vet hur värdelös jag kan vara för världen, hur ful jag är, hur dum jag är, hur meningslös jag är. Jag betyder inget och egentligen är det inte mycket som betyder något för mig heller. Ibland undrar jag om det kommer förändras. Ångesten av att känna sig värdelös gör ont i mig. Jag låter mig själv utnyttjas för att jag tror att jag ska må bättre sen. Jag spelar en roll som egentligen inte är jag. Jag leker att självförtroendet är på topp, att humöret är på topp.
Men när dörren stängs bryter helvetet ut. Kaoset kommer. När dörren stängs finns inget lugn kvar. Det är som en orkan har tagit över lägenheten. Tårar, känslor som är förbjudna, saknad, hat, ångest, illamående är bara några av sakerna som tittar fram. Kaoset lägger inte sig för än jag somnar av ren utmattning efter alla tankar och alla tårar som kommer. Jag vet att detta inte tar slut. Djävulen i mig finns när jg är här själv. Jag kan inte få kontroll på den. Jag är trött, utmattad och ibland har jag inga tårar kvar att fälla. Ändå mår jag inte bra, ändå känns det inte bättre.
Mitt liv är ett liv, men inget liv för mig. Jag är fast i något som jag inte kan hantera. Fast i något som jag skulle vilja glömma, fast i något som gör mig så fruktansvärt illa. Detta är inget liv jag skulle vilja leva. Inget liv som jag förtjänar. Inget liv någon förtjänar. Och ändå är jag så fast i det. Kanske kommer vändningen snart.. Kanske är det jag som får vara fri...