Det mest sorgliga som finns är att förlora den man älskar, eller bli förlorad av den som man trodde skulle hålla en kär. Att bli sviken av någon som man litade på, att behöva lämna något man aldrig trodde man skulle behöva. Att genomlida andras dömande blickar...
Något med dig som gör att mitt hjärta håller fast dig. Jag kan inte bestämma, jag kan inte få det att förstå att jag mår dåligt av det. Mår dåligt av dig. Jag måste släppa dig för att komma vidare. Måste släppa dig för att kunna börja om. Men hjärtat vägrar. Precis som du. Du vet att vi inte borde fortsätta. Du vet att vi inte är bra ihop. Du vet att vi båda förtjänar bättre. Något mycket bättre än detta kaoset vi befinner oss i nu.
Just nu lever du drömmen och jag mardrömmen. Du lever som du aldrig levt för och det gör jag med. Tro mig. Men på helt olika sätt. Du lever ett liv du alltid önskat, ett liv av möjligheter, ett liv av kärlek, ett liv med lycka och ett liv med variation. Jag lever ett liv jag aldrig skulle önska någon behövde leva, ett liv med ångest, ett liv med ledsamhet, ett liv utan kärlek och förståelse, ett liv som inte kan vara mer olyckligt. Men något som du inte har och som jag fått. Jag kan spela. Jag kan bygga upp en mur, en mur som ingen kan ta sig över, som ingen kan närma sig. Jag kan gå in i en roll där du aldrig skulle kunna förstå att de är jag som skriver denna blogg. Det är nog ingen som tror att detta är jag. Att detta är mina tankar. Att detta är mitt liv.
Folk dömer, det är något de alltid kommer göra. Jag gör också det, jag vet. Men ingen dömer mig på de rätta grunderna. De tror att jag har allt bra, att jag är lycklig och att du kommer såra mig. Det är ingen som vet. Ingen som förstår att kriget som pågår inom mig inte började på grund av dig. Det började långt innan. Så länge sen att jag knappt minns själv. Folk ser mig i andra ögon. Ögon som de bör blunda med, för inget är äkta, inget finns. Allt är skådespeleri. Allt är falsk, så falska det bara kan bli. Ingen vet vad som döljer sig bakom ytan. Ingen kommer får vet. De kan döma bäst de vill. Det sårar mig inte. Det kan inte såra mig för de är inte jag. Det är inte mig de dömer. Det är någon annan. Någon som lever det perfekta livet, livet som är värt att leva. Livet där inget går fel och allt är roligt. Men i själva verket finns det ingen roligt med detta livet, inte som förgyller mina dagar, inget som tar mig upp ur sängen. Inget.
Jag gillar att vara en skådespelare, jag mår bra då, eller iaf inte lika dåligt som jag brukar. Jag kan få en liten, liten smakbit av hur det känns att leva ett bra liv, ett liv som är värt något. De sorgliga är att det aldrig blir mitt liv. Aldrig någonsin. Men jag får smaka på det. Kanske får jag nöja mig med det, precis som jag nöjer mig med all den andra skiten som förekommer i mitt liv. Jag accepterar och välkomnar skitet, skräpet, det ingen vill ha. Det hamnar hos mig... Bara mig....