Du gjorde mig ledsen igår. Fast jag gillade det, du tog avstånd från mig igår och jag gillade det. Äntligen börjar jag förstå mig på dig, äntligen börjar bitarna falla på plats.
För varje gång du gör något sånt här blir det lättare för mig att dra mig undan, lättare för mig art försöka släppa dig. Lättare för mig att gå vidare och faktiskt träffa någon som vill vara med mig och inte spela spelet hela tiden.
Jag lever utan ånger, för jag vet att du gör det, jag lever utan samvete för jag vet att du gör det. Jag lever utan respekt för dig för du har inte det för mig. Det är du som lagt ribban, det är du som har satt nivån på allt och ändå är du aldrig nöjd. Jag vet inte längre hur jag ska kunna göra dig nöjd utan att förlora mig själv mer i allt detta. Jag börjar se begränsningarna och olikheterna som dåliga saker. Jag börjar se mig omkring, kanske finns det bättre.
Det finns bättre, eller bättre vet jag inte. Men någon som uppskattar mig, någon som vill vara med mig. Någon som visar mig allt det du aldrig gjort. Någon som visar mig det jag alltid sökt i dig. Det finns! Och jag tänker inte ångra det, tänker inte må dåligt för det. Du har inget samvete när du väljer andra framför mig så varför ska jag ha det? Det är slut på att du ska styra spelet med dina regler. Nu är det snart dags att skriva det sista kapitlet för oss och börja jobba oss till slutet, för så nära slutet är vi nu att tankarna på hur det ska gå till är väldigt klara