Det är något som jag inte kan förstå. Något som jag inte begriper. Något som får mig att undra. Varje dag som går. Fler frågor och bara mindre svar. Något som får mig att tvivla, något som får mig att fundera. Det är bog något fel på mig...
Felet tror jag är rädslan, rädslan för ensamheten. Eller kanske är felet att jag fokuserar så mycket på ensamheten att det blir till en besatthet som jag inte kan kontrollera. Så rädd för att vara ensam. Så rädd för att vara med mig själv, och ingen annan. Det är något jag inte kan kontrollera. Jag undviker, jag försöker få bort den känslan. Känslan av ensamhet försvinner aldrig, men jag kan döva den lite. Emellanåt. Det är därför jag inte släpper dig. Därför jag inte släpper någon. Det är bara så att jag klarar inte av det, klarar inte av att låta någon komma in i mitt liv och sedan bara lämna det, utan en egentlig anledning. Jag försöker släpps dig men det går inte, jag blir så ensam. Det kvittar vad du gör, hur du behandlar mig för jag finns fortfarande här. Jag vill lämna dig men jag kan inte.
Du gör mig illa, mycket illa. Det för ont i mig att se dig. Det gör ont i mig att du hör av dig, det gör ont i mig att veta att du bara spelar ett spel. Du förstör mig och ändå kan jg inte lämna dig. Rädslan för ensamhet är för stor. Jag klarar inte mig själv. Skulle jag lämna allt som gör mig illa skulle jag inte funnits nu, då hade jag flytt för länge sen. Bort från denna bittra plats som bara har gjort mig illa. Men jag behöver dig, eller nej inte dig, någon. Någon som finns där, någon som jag vet behöver mig. Och just nu är du den personen. Du ger mig mycket dåligt, nästan bara dåliga saker men jag behöver Dig för att inte vara ensam. Jag vill inte vara ensam. Denna besatthet måste få ett slut. Denna längtan bort från ensamheten måste försvinner. Hur ska jag göra? Hur ska jag någonsin klara mig själv när jag använder personer som gör mig illa för att få känna lite trygghet? Hur skadad är jag? ...