En spännande helg har passerat snabbare än vad hjärnan har hunnit tänka igenom allt som hänt. Det finns inga rätta ord att beskriva hur denna helgen har gått från bra till dålig till bra igen. 

       Flickan har varit mer förvirrad än någonsin. Hon gjorde ett val. Ett svårt val men ändå ett val som hon visste att hon var tvungen att ta. Hennes kompisar hade länge sagt till henne att detta var inte nyttigt för henne. De såg henne sakta brytas ner av alla känslor som hon inte kunde dela med sig av. Hon hade så mycket inom sig som hon inte kunde dela med någon. Så rädd för att blir förådd igen. Hon gjorde valet att ta ett steg tillbaka från pojken. Pojken som hon kunde ha älskat, pojken som hon kunde se sig själv bygga en framtid med. Men pojken förstod inte, han uppskattade inte henne. Han lekte med henne precis som en annan en gång gjort. Hon skrämdes av tanken att han utnyttjade henne och lekte med hennes krossade hjärta. Flickans hjärta var i så många delar att hon inte visste om det fanns någon som kunde laga det. Hon trodde att hon hade hittat pojken som kunde, men än en gång hade hon fel. Hon lurades, bedrogs och lektes med i flera månader. Hon ville inte ge upp hoppet om honom men han fick henne att titta på sig själv med avsky i blicken. Han fick henne att hata sig själv, att äcklas av att bara se sig själv i speglen. 

        Det som syntes i spegeln var en liten flicka med för mycket känslor och tankar som förstörde henne. Det var ett moster inom henne som byggdes upp, sakta, sakta. Henne självförtroende sjönk, bilden hon såg var hemsk. Hon fick panik. Kanske hade pojken gjort rätt som lekt med henne. Hur kan någon gilla hen flicka som henne. Hon är värdelös, usel, ful, tjock, äcklig, korkad, elak. Hon var som skräpet på marken, alla såg det men ingen brydde sig om det. Hon fanns men var ändå inte synlig.

        Pojken gjorde allt detta mot henne. Han gjorde henne till inget, inget. Hon blev inget. Hur kunde hon inte vilja ta ett steg tillbaka och låta honom gå? för i hennes ögon var han fortfarnade fantstisk, helt underbar. Hon skulle aldrig kunna ta ett steg tillbaka och låta honom gå, det visste hon. Men hon gjorde som så många gånger förr. Byggde upp en mur, en mur som ingen får kommer förbi, inte ens nära. Innanför muren kan ingen skada henne, ingen kan komma åt henne. Det är nödvändigt, livs nödvändigt. Flickan klarar inte av att någon skadar henne igen, att någon sparkar på henne när hon redan ligger ner, någon som trycker henne längre ner. Hon är förstörd. Hon är inget, hon är skräpet på marken som får klara sig sjäv. Det enda sättet för henne att ta sig upp är att stänga av. Allt. Inga känslor får visas, då kommer någon att återigen förstöra hennes söndriga hjärta