Alla andra gör förändringar i sina liv, ena byter stad, andra flyttar hemifrån, den tredje börjar studera, den fjärde får sitt dröm jobb. Men jag då? Jag står fortfarande och trampar på samma ställe som jag gjort den senaste tiden. Om jag inte dragit mig mer bakåt än framåt i livet just nu. Förvirringen är total, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, ska jag stanna eller flytta, studera eller jobba? Det är frågorna som inom en snar framtid kommer få ett svar men det finns så mycket annat i livet som gör de enklaste besluten de svåraste. 

Jag vill förändras tillsammans med mina vänner, i samma takt. Jag vill vara den som inte bara ger råd utan följer dem själv också. Men just nu är det för många hemligheter i mitt liv, hemligheter som jag inte kan berätta för någon, saker som aldrig får chansen att läna mina tankar. Ingen vet, ingen kommer att få veta, ingen kan hjälpa mig, inget får veta,ingen vill veta. Jag låtsas att allt är bra, att jag lever livet som jag alltid önskat mig. Ett liv med spänning och glädje. Det än vad andras ögon ser. De ser inte att mina glada ögon har gråtit tuden tårar precis innan de kom, ingen ser att leendet på läpparna döljer sorgen som finns i mitt hjärta. 

Tårarna rinner ner för kinderna när jag inser hur ensam jag i själva verket är. Jag har hur många vänner som helst, jag älskar dem alla och avgudar dem. Dem är dem bästa, Men ingen får komma för nära mig. Jag har ett försvar som ingen kan ta sig förbi, eller jag låter ingen ta sig förbi där. Kommer de förbi kan jag bli sårad. Mitt hjärta klarar inte mer sorg eller besvikelse. Ingen kan skada mig om de inte kommer tillräckligt nära. Det är hemskt, men det är så min hjärna fungerar, den skyddar de delar som finns kvar av det brutna hjärtat med all sin makt. Kanske kan någon ta sig förbi muren som finns, kanske behöver jag inte vara ensam i detta, kanske finns det någon som kan hjälpa mig att bära den bördan som jag faktiskt lever med varje dag i mitt liv. Men bara kanske finns det någon där utr som skulle orka med allt det mörka som snurrar runt inom mig.

Just nu har jag haft alldeles för många bra dagar i rad. Det kommer ju inte kunna fortsätta såhär och det gjorde det inte heller. Allt har en början och allt har ett slut, tyvärr. Just nu finns det ingen början eller slut på den här historien och det har det inte funnits på länge, frågan är om den någonsn kommer få ett slut...

Pojken har förändrats igen, flickan ser en annan sida av honom. En sida där han visar kärlek, ömhet och repekt för henne. Detta är något nytt för flickan. Hon kan inte riktigt ta till sig att pojken förändrats. Hon har alltid varit svag för honom men just nu är hon svagare än någonsin. Hon iaktar hans varje steg och följer honom med blicken hela kvällen. Men aldrg skulle flickan våga ta det där steget som hon låter pojken göra varje gång. Hon väntar, och hon väntar. Ska hon sluta hoppas på att han tar steget? ska hon försöka släppa tankarna som just nu bara kretsar kring honom. Till slut får hon sitt svar. Han tvekar inte. Det finns inte något i hans blick som mna kan tolka som tvivel. Han kysser henne och hon har äntligen fått det bekräftat. hon har inte väntat i onödan. Dagen efter börjar lite knackigt för de båda, men de bestämmer ändå att de ska ses igen. Allt går som en dans och det här är något som flickan drömt om länge. Att få vara med honom... Men alla historier har sina slut, denna har inte det. Inte än. Kanske kommer det ett slut och då hoppas vi det kommer snart. Flickan och pojken är åtskilja igen. De hörs inte, de pratar inte, de ses inte, kanske är detta verkligheten? kanske kommer det aldrig bli flickan och pojken, vem vet?

Förvirrad till max är inte tillräckligt för att beskriva allt som snurrar runt i min hjärna. Allt ät så förvirrande att jag inte ens kan tänka klart. Jag önskar att alla bara kunde säga vad de känner och tycker istället för att spela en massa spel. Känslorna är svåra att beskriva, men att blir lurad och utnyttjad av någon man gillar känns rent ut sagt hemskt. Men ändå går det inte att släppa honom. Han bygger upp en sort relation med mig och när jag tror att allt börjar bli bra rycker han mattan under fötterna på mig och plötsligt ligger jag ner och kan inte resa mig upp. Sedan räcker han mig sin hand för att hjälpa mig att komma på benen igen och jag förlåter. Jag förlåter som så många gånger förut. Men ändå inser jag aldrig att allt detta är som ett spel för honom. Han säger de perfekta sakerna, gör det perfekta sakerna och sedan drar han luften ur mig för att sedan ge mig mun mot mun metoden. 

Jag trodde att det vi hade var något speciellt. Något som var mellan dig och mig. Jag gillade dig, jag gillade att umgås med dig, du fick mig att må bra. Eller bättre. Jag visste hela tiden att du skulle svika mig. Jag kände det på mig att du var där men ändå inte. Ibland fanns jag för dig men oftast inte. Du använde mig som en gammal vante, hade den med sig alltid men brydde sig inte om var den tog vägen. Men på något sätt ville jag ändå vara med dig. Ville du skulle hålla om mig när vi sov, ville vakna upp brevid dig med ett leende på läpparna och tänka att allt blev bra till slut. Drömmar ska man få ha, men det här var något som jag hoppats på så länge att jag svävade lite ovanför molnen när allt gick bra. Men som sagt, jag visste att du skulle svika mig. Alla sa att du inte var den personen längre, du hade förändrats och att du visade för dem andra att det var mig du ville ha. Jag började så smått hoppas igen, hoppas på att denna eviga lek som vi lekt i så många månader skulle få ett slut, slippa all oro som jag bar inom mig på grund av dig. Men leken bara fortsatte, du träffade någon annan när jag var där. Du verkade inte bry dig om mig, det var bara henne du la din energi på. För dig blev hon allt och jag glömdes bort. Helt plötslig betydde jag inget för dig. jag kunde lika gärna varit där som att jag inte var där. Det synes på mig att jag blev ledsen och vad gjorde du? som vanligt inget. Du sket i mig som du gjort så mång gånger förr men nu var det så tydligt. 

            Jag blev så arg på mig själv att jag släpper in dig gång på gång. Det är som du har resarverat en plats i mitt hjärta som bara är din. Du kan anväda den när du vill sen kan du skita i den. Känslorna för dig måste jag få bort. Jag är inte värd att du behandlar mig som en vante, eller till och med sskräp som du sparkar lite på när det passar dig. Mina känslor var äkta för dig. Mina känslor är äkta för dig. Jag skulle aldrig kunna säga de saker som sagts mellan oss, gjort dem sakerna som vi gjort och lagt ner den tiden som jag gjort om mina känslor för dig inte var äkta. Men nu vet jag att dina känslor inte var det. Du lekte med mig och nu är leken slut, allting har inte ett yckligt slut. Framför allt inte sagan om dig och mig

För mig betyder vännerna allt. De är de som gör livet värt att leva. De är dem som tröstar en när man är ledsen, de är dem man går ut och festar med, det är dem man berättar sina innersta hemligheter för. Men ibland tror man att man är kompis med någon med det visar sig vara helt fel. Man har litat på denna personen under hela tiden man känt varnadra, berättat allt, verkligen sina innersta hemligheter. Men kompisen svek, inte bara en gång utan flera. Hon valde en annan person framför vad som skulle föreställa att vara hennes bästa kompis. Man blir så besviken. Man blir så ledsen. Det är en underbar person men att svika på det viset är något man aldrig kan förlåta. Att välja att umgås med en annan person bara för den är "coolare", i hennes ögon. Det finns ingen tid att lägga ner på en person som svikit en på detta viset. Hon är inte värd det. Men varje gång vi ses känns det som en kvin rakt i hjärtat, man vet att det aldrig kan bli som innan, man vill hålla henne borta från sig eftersom man vet att man inte får släppa henne nära igen. Hon bara förstör. En människa som sviker, inte bryr sig är en människa som man inte vill ha i sitt liv. Hon är inte värd en plats eftersom hon valde en annan person framför sin bästa kompis. Skadan är redan skedd, nu finns det inget hopp längre, de kommer aldrig att bli som förr. Båda personerna har sårat mig för mycket. Dock på väldigt olika sätt men tillräckligt mycket för att jag inte kan ha dem i mitt liv längre. Det går inte en dag utan att jag inte saknar dem och tänker på alla minnen som vi har ihop, ett svårt beslut är taget och det är något vi alla kommer att få leva med. Man måste ta konsekvenserna för sina handlingar, så är det!

Allt har varit för bra ett tag nu. Allt inom flickan säger att det kommer rasa samman igen. Inget kan vara bra för alltid, eller kan det det? Den eviga frågan som snurrar i flickan huvud är om allt pojken gjort har betytt något för honom, eller som det betyder lika mycket som det gör för henne för honom. Hon har aldrig vågat fråga honom vad hon betyder. Men mycket har sagts som förhållandet, nästan för mycket. om det ens är ett förhållande? Ett förhållande mellan vänner? Ett förhållande där den ena älskar och den andra gömmer sina känslor? kan detta sluta på ett bra sätt?

        Det har hänt mycket mellan dem, väldigt mycket. De är alltid tillsammans, de pussas ock kramas, de leker och busar, de gör allt som ett nykärt par bör göra men ändå är allt så tilltrasslat. Både flickan och pojken har gjort det så mycket mer kompicerat än vad det behövdes, nu har de fått genomlida mycket mer sorg och tårar än vad som egentligen var nödvändigt. Nu när allt går bra undrar flickan vad som är fel, vad är det som händer, vad är det som pågår? är det en annan flicka? är det så att han leker en lek med henne och hon kan inte spelreglerna? Funderingarna ställer till kaos i hjärnan, allt bara snurrar. Hon vill inte bli sårad igen, aldrig mer av honom. Ibland vill hon lämna honom och gå vidare men med all historia är det svårt att lämna något som hon gillar så mycket, han betyder allt för henne. Han har alltid funnits för henne även om han inte alltid visat henne det, har hon alltid vetat det. Hon är alltid där för honom när han behöver henne. Flcikan kan inte bara lämna allt det bakom sig, hon kan men hon vill inte. För mycket känslor av oro får flickan att fundera på om han är värd allt detta besväret och all den sorg som han ger henne. Men om allt kan sluta bra kanske är det värt det då? Just nu behöver hon ta sig ur hans fasta grepp, hon behöver visa honom var gränsen går. Men hur många gånger hon än förbereder sig för att göra det händer det aldrig. När hon väl tittar in i hans ögon blir hon varm i hela kroppen, hon riktigt längtar efter att det bara ska bli flickan och pojken alldeles ensamma eller att han ska göra något som får henne att förstå att det är hon som betuder något och ingen annan. Men det gör han aldrig. Han busar lite extra med henne, ängnar henne några extra blickar men vad betyder det? att det är henne han vill ha? eller han gör det för att hon inte ska ge upp med honom och lämna honom? Han ger henne så många signaler att hon inte vet hur hon ska tolka dem, vilka som är äkta och vilka som är falska. Vilka signaler han vill att han ska få grepp om och hur ska hon göra för att han ska förstå vad hon vill? hon skickar ut signaler precis som pojken gör men ingen av dem vågar definera vad det är som händer. båda har blivit sårade förr och vill inte det ska hända igen, båda håller på att bygga upp sina hjärtan igen och båda har svårt att  släppa in någon ny i det så sköra hjärtat. Men kanske är det dags att våga? Dags att ta itu med allt detta så det kan bli en början på något eller slutet på något.

Är det okej att vara lycklig? är det okej att få känna en känsla av glädje i kroppen. Sprallighet, blyghet, lite hes i rösten och känslan av att allt kan ha ett bra slut. Är det okej?

      Flickan har mött upp pojken som utnyttjade henne. De har aldrig riktigt pratat ut om vad som hände mellan dem. Flcikan kände att det var inte lönt att ansträngna sig så mycket för en person som hon visste i slutändan skulle såra henne igen. Hur många tårar har hon inte fällt för honom? hur många tankar har hon inte ängnat åt honom? hur många drömmar har hon inte drömt om honom? hur många sms har hon inte tvekat på om hon skulle våga trycka på skicka eller inte?

        Kanske har tillfället inte funnits att ta upp allt som hänt innan. Eller flickan är för feg för att ta upp ämnet igen. Ibland kan man tänka sig att hon är rädd för svaret som hon kommer få om hon tar upp ämnet igen. Hon vet att hon inte är redo att låta honom gå, hon vet att hon inte klara av ett liv utan honom, just nu. Kanske kan hon det i framtiden. Hon har underbara dagar med pojken där han visar henne allt det där som hon älskar med honom och andra dagar kan hon knappt titta honom i ögonen eftersom hon skämms för hur han behandlar henne. Men på de dåliga dagarna vågar flickan inte gå emot honom, hon vågar inte ställa några krav på honom. Hon är så rädd för att förlora honom, hon är så rädd för att mista honom så hon ger honom nya chaser hela tiden. Hon kan inte sluta att hoppas på att en dag ska det bli dem, att alla sagor har ett lyckligt slut.

         En bra dag som denna kan göra att flickans alla tvivel förvinner ut ur hjärnan och känslan av lycka och trygghet börja växa hos  henne. Men även om detta har varit en helt fantastisk dag för flickan vågar hon ändå inte lita på att pojekn inte kommer såra henne igen. Hon vill så gärna tro att han förändrats och att det kan växa fram något men lika snabbt som förhoppningarna kommer drar han undan mattan hon står på. Han blir en annan person, han förändras till något som hon inte gillar. Han blir en person som sårar henne och ger henne mer negativitet än något annat. Viljan att berätta sina känslor för honom är stor men rädslan är större. Rädslan är så stor att flickan aldrig kommer våga berätta sina rätta känslor, kanske kommer hon aldrig våga det

Finns det något som man fåt lov att kalla för en vanlig dag? var är en vanlig dag? Jag har fått känslan av att en vanlig dag är en dag som är precis som de flesta andra dagarna man genom lever. Jag skulle vilja ha en vanlig dag, jag skulle behöva ha en vanlig dag. En dag utan drama, utan förvirrade känslor, utan sorg och gråt, utan hat och elakhet. En vanlig dag helt enkelt. 

          Jag trodde det skulle bli en vanlig dag, en dag utan drama i alla fall. Jag förstår inte hur jag kan ha så fel hela tiden. Denna dagen har varit allt som den inte borde vara. Man vill gömma sig under det mjuka täcket och aldrig gå upp, aldrig skänka en tanke åt något annat än att oroa sig över att man inte ska kunna sova längre. Jag är så fruktansvärt trött på allt, alla känslor som jag har som jag inte kan dela med mig av. Jag vaknar upp varje morgon och är rädd för vad ska hända, inte i verkligheten utan vad som hände i min hjärna. Den har börjat inbilla sig saker nu igen. Den har fått mig att börja hoppas på ett lyckligt slut för pojken och flickan. Den försöker riva ner muren som byggts upp. Hjärnan försöker få hjärtat att öppna upp sig igen. Detta är farligt, riktigt farligt. Att öppna något som varit stängt så länge är farligt, hjärnan försöker intala hjärtat att denna gången är det säkert att öpppna sig, pojken har förändrats, han var bara förvirrad innan men nu vet han vad han vill med flickan. Alla säger att pojken vet, alla verkar veta vad pojken vill. Men pojken har aldrig berättat för flickan vad han vill, han har inte visat att han har förändrats, han har mycket att bevisa för henne men det är det ingen som förstår. Hon vill inte vara ensam men ibland är det de enda sättet att skydda sitt hjärta från den sorgen som uppstår när man blir sviken av den man litar på mest, den man älskar mest, den man skulle kunna leva resten av sitt liv med. Hjärtat är inte redo att förlåta en person som skadat den så djup