Kanske ska man gå vidare kanske inte? Varför ska man stanna i något när man vet att det inte leder någonstans. Är det inte något som man skulle kalla meningslöst? Eller finns det nåt i ens hjärna som gör att det man inte kan få är det man vill ha? Att allt det otillåtna smakar bättre än det tillåtna, att gräset verkligen är grönare på andra sidan. Min hjärna säger spring, spring! Me. Hjärtat hoppas och hoppas. Att inse att hjärnan och hjärtat inte vill samma sak är jobbigt, blir som ett kaos som bryter ut. Vet inte vad man ska lyssn på, vilket är smartast? Vad vinner jag på? Var blir jag sårad? Vem leker jag egentligen? Vem är jag egentligen? En identitetspanik har uppstått inom mig. Kan inte definiera mig själv, finns det något jag? Finns det verkligen det? Varför kan jag inte se den? Varför är den osynlig för mig? Behöver jag bekräftelse av honom, är det då jag bet vem jag är? Hjärnan och hjärtat är förvirrade, ingen vet ut eller in. Krisen är nära. Varför har jag så svårt att släppa taget? Varför inte bara lämna det gamla och gå vidare, är det känslorna som spökar? Är Det så att dem jag inte trodde fanns i själva verket existerar.. Skämmande, livsfarligt, dödligt...