När något går bra för mig måste du komma och förstöra för mig. Är rätt trätt på det för hur jag än gör så har jag sparat en plats i mitt hjärta för dig även om jag inte vill. Jag vill ha ut dig därifrån för du hör inte hemma där. Du ställer krav på mig som jag inte visste ens fanns. Vill du inte ha mig så skit i mig. Låt mig gå, låt mig får vara en person som någon annan kan älska. Låt mig få bli fri! Känner mig som skräp som ligger på vägen, alla ser men ingen bry sig. Det är så du får mig att må! Att jag skulle må så bra av dig är ju helt sjukt! Och när jag är ifrån dig är det precis som du sparkar på mig. Jag vill gå vidare men har stannat upp i något skitit jävla mellanting. Är så arg på mig själv just nu, måste ta nya tag men när jag väl gör det drar du in mig i det gammla igen, är inte du trött på det? För det är jag, eller jag vet inte, kanske är jag inte det. Kanske är det därför jag låter dig dra tillbaka mig för att det är det jag vill. Kanske vill jag inte gå vidare, kanske vill jag leva i mellantinget.... Kanske är det förbjudet för mig att vara fri... Kanske mår jag som bäst när jag är fången?