Vi som aldrig skulle vara med varandra har funnit vägen tillbaka igen. Är den trygg? Är den säker?
Du och jag är ett, vi är tillsammans. Det är du och jag. Men varför tvivlar jag då? Varför funderar jag på om detta är rätt? Jag har jagat detta så länge, jag kan inte minnas när jag började. Sårad så många gånger, gråtit så många tårar för dig. Och nu när det ska vara värt det så kommer andra funderingar...
Fortfarande inte riktigt säker på att det är detta du vill, orolig för att du ska ångra dig igen. Vaje gång du säger "jag älskar dig" hugger det till i mitt hjärta. Kanske är det sista gången du säger så innan du vänder mig ryggen igen. Mitt hjärta tål inte mer. Men ändå stannar jag.....

Vem kunde ana detta? Vem kunde se detta komma? Inte jag, jag förstår nog fortfarande inte vad som hände igår. Ju mer jag tänker på det ju mer overkligt blir det.
Efter allt vi gått igenom trodde vi nått slutet, slutet på vår historia. Men det var nog fel av mig. Jag har förberett mig på att vi var över och började få tankarna på rätt plats igen. Började till och med fundera på om det inte var bäst för oss att vi delade på oss innan något verkligen hände...
Omställningen från det tänkandet till vad som hände är svårt att förklara. Mina känslor är fortfarande oroliga efter gårdagen konstiga händelse. Är detta på riktigt?
Telefonen ligger på bordet, luften är varm och jag sitter och solar. Har tagit fram en bok och tänker nu är det dags för mig att njuta lite av livet. Jag behöver ingen annan jag kan skapa min egen lycka. Jag intalar mig själv detta och ett leende smyger sig fram på mina läppar. Något som varit sällsynt de senaste dagarna.
Telefonen ringer, det är du som ringer. Jag ser ditt namn på displayen och vet inte om jag ska svara. Men ren nyfikenhet svara jag, kanske lite av rädsla för att jag gjort bort mig eller något har hänt.
Jag tar telefonen och sätter den mot örat. Min röst är skakig och nervös och din lika så.. Vad är det som händer? Varför ringer du mig? Och varför nu?
du ger mig inget svar. Du vill ses och jag kan inte neka dig. Jag tror det har hänt något. Mitt hjärta börjar dunka och blir varm i hela kroppen. Vad är det han vill? Jag förstår inte. Bar jag inte har gjort något dumt.
Efte några korta minuter är han på plats, på den platsen där allt en hån började och en gång slutade. Nu var han här igen och jag med. Samma plats men med andra känslor, andra värderingar, andra styrkor.
Han kramade om mig hårt. Han ville inte släppa men jag sänkte mina händer och drog till slut bort dem. Vi satt oss i soffan. Kunde känna hur svetten rann nerför min rygg. Lite av nervositet och lite av spänningen om varför han var här.
Han pratade länge och kunde inte titta på mig, han var nervös, skakade lite på rösten. Men jag kunde lugna den lika snabbt som jag förstod varför han var här. Det jag hade väntat på i över ett år var så nära. Så nära att jag kunde känna det, nästan ta på det. Nu hade han förstått, nu hade han äntligen förstått att vi var ämnade för varandra...

Finns så mycket att skriva, så mycket jag vll berätta. Men kan inte. Mina ord har svårt att bilda meningar, svårt att förstå mina känslor. Känslor som jag en gång hade kontroll över, en gång visste vad det var. Nu är allt borta, inget är som det skulle vara.

  Här står jag, på en plats som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva vara med dig igen. En plats jag varit så många gånger förut, och ändå lär jag mig aldrig. Mitt hjärta är sårat, min kropp är livlös. Verkar inte finnas något som jag göra mig hel igen. Du skadade mig, du byggde upp mig som så många gånger förr och sen fick du min värld att rasa samman. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer...

  Varför kan jag inte sluta tänka på dig? Varför kan jag inte bara acceptera att det är slut? Finns det någon förklaring? kanske är det för att mitt hjärta tillhör dig, kankse är det för att min kropp längtar efter din närhet. Hela jag saknar dig, så mycket att det gör ont. Jag vill du ska komma tilbaka, vill att du ska ändra dig, vill du ska vara med mig igen....

 att tänka att du skulle kunna vara med någon annan just nu, krossar mitt hjärta. du krossar det även när du tror du skonar mig. varför kan aldrig jag få ett lyckligt slut? Är mina kapitel redan slut? kanske finns det inte tillräckligt många sidor i min bok för att jag ska få ett lyckligt slut...

Stressen inom mig växer, mer och mer. Vad händer? Vad ska jag göra? Vem är jag? Så många frågor inom mig utan svar. Min självsäkerhet har försvunnit, du tog den med dig. Långt borta och ensam kvar är jag återigen med ångesten och klumpen i magen.
Jag visste dem skulle återvända men med dig fick jag en pause från det helvetet som jag levt i. För en sekund fick jag chansen att andas, chansen att känna på glädje. Så många känslor som jag inte känt på en evighet. Men vad hände?
Du gick, du gav dig av igen. Lämnade mig ensam kvar. Men vad? Inget. Hålet bara växer och växer.. Jag är tom, kall, skulle lika bra kunnat vara livlös. Men i livet är jag, men knappt. Skalet runt mig finns, min kropp är här, men inom mig finns inget, bara en tomhet som växer för varje dag som går.
Jag hoppas att du är glad, att du får känna den glädjen som jag fick med dig. Jag hoppas att du finner det du letar efter. Men glöm inte bort! Det var ditt val, du bestämde dethär, inte jag. Jag hade valt dig, jag hade valt dig alla dagar framöver och lite till. Så mycket ville jag. Men du tog beslutet igen. Det var slut!
Min hand smeker din kind. Mina tårar rinner nerför mina kinder när jag inser att detta är sista gången jag rör dig. Sista gången jag har tillåtelse att röra vid dig och krama dig. Jag viskar i ditt öra att jag tycker om dig, men jag förstår dig. Du ska göra det du blir lycklig av. Jag tar ett djup andetag och mellan snyftningarna viskar jag till honom. Jag skulle älska om du fick känna den känslan som jag har fått med dig, och jag hoppas du blir nöjd med valet du gjort. För det är ditt och inte mitt. Jag hoppas du blir lycklig för jag vet att jag inte kommer bli det. Jag vet vad jag blir lycklig av och det är något jag inte kan få. Dig.
Jag pussar dig försiktigt på kinden, utan några ord vänder jag mig om och trycker ner handtaget och utan att vända mig om stänger jag den. Jag vet inte längre hur jag ska säga hejdå till dig. Så många gånger har jag gjort det men nu fanns det inte längre något att säga... Återigen är du och jag över, slut. För vad det är värt kommer jag alltid att älska dig även om jag aldrig sagt det till dig...

Allt är över, allt är förstört, livet rasar samman. Igen. Du gör min värld instabil, du gör mig labil. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Nu har det hänt igen. Precis som innan. Du bygger upp allt, det svävar på moln och jag flyger med. Några frågor har jag allt men inte är det många. Jag vill vara där uppe med dig. Inga problem och ingen smärta finns. Det är där jag vill vara. Ensam ned dig.
Men allt faller samman. Rasar kraftigt. Utan förvarning. Utan att lämna något kvar. Eller något finns faktiskt kvar, smärta, en olidlig smärta. Den gör mig lam, den gör mig rädd. Den finns där, du har lämnat mig med den igen, och denna gången utan någon förklaring, som regn från en öppen himmel.
Jag älskar dig, mitt hjärta gör ont. Så ont. Jag vet vad jag vill ha och jag trodde jag visste hur jag skulle få det.. Jag hoppas att någon av oss blir lyckliga av detta, att någon av oss fick det trevliga slutet. För jag vet att det inte kommer vara jag....

Något hände igen. Efter så många fina månader så kändes det som bitarna började falla på plats. Kanske gjorde dem det. Kanske fanns det en chans för oss även om vi haft det svårt. Jag tvivlade inte längre på något. Inget. Jag var helt säker på dig.
Allt gick bra till du fick ett telefonsamtal. Mitt i natten. Av en annan tjej. Samtalet lät ansträngt och situationen blev nervös. Vad hände ? Vem var hon? Var höll an på med?
Från att vara varm och trevlig ändrades mitt beteende snabbare än väntat. Platsen som jag suttit på bredvid honom fanns inte längre. Jag flyttade mig så långt i från jag bara kunde. Mitt hjärta började slå snabbare, min mage gjorde ont, jag ville kräkas, jag fick gåshud och ögonen började vattnas av tårarna som höll på att komma.
Jag frågade, han svarade lite luddigt. Men ändå svarade han. Han svarade bra på mina flesta frågor men ändå är det något som säger mig att hela sanningen inte kommit fram än... Även om känslan är annorlunda har jag aldrig varit mer rädd än vad jag är idag....

Det har gått bra,väldigt bra
Jag är inte så orolig, skulle inte beskriva det som att jag är säker på var jag har dig men på något sätt känns det som du visar mig det jag behöver. Tills igår. Ångesten har bara växt och mina tårar rinner sakta nerför min kind. Ledsen för att du inte svarar mig längre. Jag vet att jag är löjlig men alla möjliga tankar snurrar i mitt huvud. På din fest kan det funnits någon annan. Någon annan som du såg som mer intressant än vad jag någonsin varit för dig. Någon som är trevligare, snyggare och har bättre självförtroende... Jag vill du ska träffa någon annan och tänka på att du har mig, för det är mig du vill ha. Men jag ät tveksam. Tveksam på om du skulle göra det. Tveksam på om du vågar stå upp för dina känslor för mig....

I'm someone I don't wanna be. Someone who's lost. Someone that is broken. Someone that is left on the ground to die. Someone that is weak.... Someone I hate... Someone that I don't wanna be