Ibland kan man undra varför allt bara inte får flyta på, utan några problem på vägen. Känner att jag skulle behöva det just nu. Har lagt mycket på hyllan nu så att säga och faktiskt börjat ta tag i saker i små steg igen. Allt bara för att det inte ska kännas som jag har världens stressigaste liv har jag börjat lärar mig vikten av att prioritera.
Något som ändå ständigt tycks hända i mitt liv är att problem efter problem dyker upp... Att lämna honom bakom mig var det svåraste jag någonsin gjort. Att låta honom få en annan plats i mitt liv var svårt, men nu har jag bestämt att hur mycket han än vill ta sig tillbaka till platsen han hade innan finns det ingen chans. Även om han försöker förstöra när något går bra för mig så får han inte komma till mitt hjärta igen. Hjärtat har valt en annan väg, en väg som är lugn, en väg som leder till glädje och kärlek när den behöver det.
Det är någon annan som stulit hjärtat nu, det går inte att lämna tillbaka det till honom, han är inte värd det, hjärtat har tagit sitt beslut, en gång vänt det ryggen, aldrig kommer man komma det nära igen

Ibland kan man faktiskt börja undra. Vissa människor blir man så besviken på. Man tror att vissa ska få en plats i ens liv och kanske till och få stanna kvar. Det sorgliga med allt detta är att man jämt blir besviken. Till slut tröttnar man på att alltid bli besviken och slutar helt enkelt bry sig.
Det som händer är att man förklarar en sak för någon, en helt främmande person, men hoppas ändå att den ska förstå att om den vill försöka ta en plats i mitt liv måste man bevisa att man är en person som man kan lita på. Jag behöver inte fler personer som inte är pålitliga och sviker en när man behöver dem. Därför kan jag inte visa mina känslor, för det finns inga känslor att visa. Det personen inte förstod var varför jag inte kände på samma sätt. Jag förstår fortfarande inte hur denna personen ens kunde fått några känslor på så kort tid.... Men tvinga fan inte mig att känna något, tvinga inte mig att låtsas att jag känner något, tvinga inte in mig i ett hörn där jag inte har någonstans att fly. Jag måste alltid få ha en flyktväg, måste alltid få ha en chans att komma ifrån, en chans att fly från det som verkligen händer.
För att vinna min tillit krävs det mycket. Inte fina ord, inte gester som inte betyder. Det enda som jag vill ha är någon att lita på, visar en person mig det är det inte så svårt att lära känna mig. Men det är klart att om man inte visar det kommer jag aldrig kunna öppna mig heller, det finns inte utrymme för att bli sårad av oviktiga personer. Det är frågan om det finns utrymme för det till de personerna som verkligen betyder något för mig

Hade inte det varit toppen, att kunna ta nya tag. Börja en ny dag och få andas in den friska luften och hinna önska att denna dagen kommer bli fantastisk. Men istället börjar ångesten så fort klockan ringer, så fort ögonen jag öppnats sig vänder sig ångesten i magen som en kniv. Alla känslor från dagen innan kommer tillbaka, alla funderingar kommer tillbaka. Hur ska man ta sig ur detta? Hur ska man kunna gå vidare?
Vissa delar som fanns förr har jag lämnat bakom mig men varför måste det komma nya saker som får hjärnan att behöva jobba extra. Vill bara ha en problemfri dag, är deg för mycket begärt?

Det är något som mycket av min tid går åt till just nu. Min hjärna vill helt enkelt inte släppa vissa saker. Istället för att bara låta dem vara överanslyserar hjärnan dem. Allt som varit bra blir till något dåligt, allt som varit dåligt blir till något bra. Hjärnan spelar mig en hel del spratt just nu och jag vet inte vad jag kan lita på längre. Jag vet inte om det bara är hjärnan som jag bör sluta lita på. Vissa personer har kommit snabbt in i mitt liv. Något som skrämmer mig, det är ett läge som jag inte är van vid. Jag brukar aldrig släppa in någon så snabbt. Det brukar ta lång tid och det brukar vara en väldigt smärtsam tid för mig eftersom det är mycket i mitt förflutna som påverkar mig än idag.
Jag har förstått att det inte går att lita på alla människor och just nu litar jag inte på någon annan än mig själv. Jag vet att de låter sorgligt men det är så det blivit med tiden. För många som sårat och alla de sveken man har fått uppleva. Några ärr kommer alltid sitt kvar, vissa kommer bli mindre med åren. Men de jobbiga med ärr är att de aldrig försvinner helt, även om de inte syns påverkar de ändå...

Det är något som alla gör. Vissa mer, andra mindre. Jag är inne i en period i livet där allt snurrar rundor. Ibland vet jag varken bak eller fram, vad som är upp eller ner. Just nu, som jag skrev i tidigare inlägg, är jag inte nöjd med de personen jag är. Men jag har funderat och funderat, jag tror att jag kommit fram till varför jag inte gillar denna personen som jag blivit. Jag har blivit sårad så många gånger att jag inte kan hålla räkningen längre, men för varje gång avlägsnades en bit av mitt hjärta. Varje gång någon gjorde mig illa försvann jag längre bort, bort från verkligheten. Jag slutade bry mig om andra, det spelade ju ingen roll. Andra fanns för att såra mig. Lät jag ingen komma mig nära kunde de heller inte såra mig. De lättaste var att stänga av alla känslor som fanns. Såra någon innan den hann såra dig. Det låter hemskt men en skadad människa är alltid en skadad människa tills man hittar den människan som kan göra en hel, jag trodde jag hade hittat den personen men återigen blev jag besviken, sårad och helt förtvivlad. Han hade lyckas ta sig in i mitt liv på ett smärtfritt sätt men försvann ur mitt liv väldigt smärtsamt.
Jag kan undra hur andra tänker, det känns ibland som jag är ensam om att tänka, ensam om att bry mig, ensam om att känns något för någon annan. Personer förstår inte hur den sårar mig. Nu är jag rädd igen, rädd för att bry mig, rädd för att tänka men mest av allt rädd för kärleken

Tiden går så väldigt, väldigt fort. Jag har lite svårt att hänga med. Jag har hamnat i ett läge där en oändlig stress är vardagsmat och vilan är något som jag knappt känner till. Stressen försvinner aldrig utan bara blir mer och mer. Att ta vara på dagen är något som jag gör. Kanske skulle kalla det mer ta vara på varända minut som jag har och ändå räcker inte tiden till. Ibland känns det som jag står stilla och trampar på samma ställe som jag gjort så många gånger förut, medan världen runt om mig börjar på nya kapitel. 

   Sorgen i mitt hjärta finns fortfarande kvar, den kommer nog alltid att finnas där . men nu behöver jag inte längre undra vad som kunde ha hänt. Nu har jg fått mitt svar och det är något jag får leva med. Jag är nöjd med beslutet men bara för ett problem försvinner betyder det tyvärr inte att nya inte dyker upp.

     Senaste problemet är att jag fortfarande inte vet vem jag är, en ny identitetskris har uppstått. Den är värre än alla andra jag någonsin haft. Jag har tappat bort mig själv och jag kan inte hitta tillbaka. Hur mycket jag än letar efter en karta eller någon som kan leda mig i rätt väg, kommer jag alltid på fel håll. Hur jag än vänder mig pekar kompassen i fel riktning. Jag vill hitta tillbaka till mig själv. Bli den personen som jag alltid önskat att jag kunde vara. Nu är jag någon som jag inte ens kan kolla på i speglen. Jag mår dåligt av att se denna personen, det är inte jag. Denna personen har kommit till av en hemsk upplevelse som tyvärr har nått tilbaka in i hjärtat.

   Vissa saker bör man inte prata om, vissa saker bör man inte tänka på och vissa saker bör egentligen inte få finnas. Saker som händer i ens liv, vissa betyder något andra inte. Beslut som tas om vad som ska glömmas och vad som ska gömmas. Vika saker som ska få berättas och vilka som alltid ska få bli ens egen hemlighet. Det är just alla dessa beslut som gör mig till en ond människa, jag kan inte vara mig själv. Ingen vet vem jag är, inte ens jag själv. En förvirrad person som just nu letar efter en väg tillbaka, en person som letar efter meningen med allt

Det finns mycketman kan vara glad över, mycket man kan vara ledsen över, mycket man kan vara arg över. Just nu känns det som det är mycket av allt i mitt liv.Ena dagen leker livet, solen skiner och alla problemen är som bort blåsta. Andra dagen kommer man ner på jorden igen och inser att vissa problem inte försvinner utan bara växer och växer. Det senaste problemet jag upptäckt med mig själv är att jag börjar förändras. Förändras till något som jag inte gillar. Förändringen bara fortsätter och jag vet inte hur jag ska kunna stoppa den. Jag ansåg mig själv vara en person som hade en stark vilja, en person som kunde stå emot vad andra sa, en person som kunde ge kärlek, en person som brydde sig. Allt har förändras, det finns en person som jag bryr mig om och det är jag själv, sorgligt nog är det så. Sårad för många gånger gör en rädd för att lita på någon. Egentligen kan man aldrig lita på någon, för rätt vad det är så har du en kniv i ryggen igen. Man vill ju självklart hitta den personen som man ska dela sitt liv med,den personen som alltid kommer finnas där vad som än händer. Innan trodde jag att det fanns en sån person till alla. men ju mer tiden går desto särkarare blir jag på att det inte finns någon sådan till mig. Jag är tillbaka på den rutan jag började på, tillbaka i samma gamla träsk som förr, det gäller bara att akta sig så man inte sjunkr djupare ner