Det är något som alla gör. Vissa mer, andra mindre. Jag är inne i en period i livet där allt snurrar rundor. Ibland vet jag varken bak eller fram, vad som är upp eller ner. Just nu, som jag skrev i tidigare inlägg, är jag inte nöjd med de personen jag är. Men jag har funderat och funderat, jag tror att jag kommit fram till varför jag inte gillar denna personen som jag blivit. Jag har blivit sårad så många gånger att jag inte kan hålla räkningen längre, men för varje gång avlägsnades en bit av mitt hjärta. Varje gång någon gjorde mig illa försvann jag längre bort, bort från verkligheten. Jag slutade bry mig om andra, det spelade ju ingen roll. Andra fanns för att såra mig. Lät jag ingen komma mig nära kunde de heller inte såra mig. De lättaste var att stänga av alla känslor som fanns. Såra någon innan den hann såra dig. Det låter hemskt men en skadad människa är alltid en skadad människa tills man hittar den människan som kan göra en hel, jag trodde jag hade hittat den personen men återigen blev jag besviken, sårad och helt förtvivlad. Han hade lyckas ta sig in i mitt liv på ett smärtfritt sätt men försvann ur mitt liv väldigt smärtsamt.
Jag kan undra hur andra tänker, det känns ibland som jag är ensam om att tänka, ensam om att bry mig, ensam om att känns något för någon annan. Personer förstår inte hur den sårar mig. Nu är jag rädd igen, rädd för att bry mig, rädd för att tänka men mest av allt rädd för kärleken