Man kan se mycket runt om en om man bara väljer att öppna sina ögon. Men det som sker bakom stängda dörrar är det ingen som kan se. Det som inte sägs kan aldrig pratas om.
Gömma sig är aldrig lösningen, men varför envisas man med att göra det? Springa ifrån alla problem som jagar en. Man har dem tätt i häl men väljer ändå att bara öka farten. Stannar man måste man reda upp det, fortsätta fly är hoppet. Hoppet att allt ska bli bra, allt ska försvinna så småningom.

Patetiska människa
Sorgliga människa
Onda människa
Fula människa

Man tror allt rulla på lite åt rätt håll. Men nej! Det är fan synd att något ska gå min väg!!! Hoppet är långt borta. Vilja att vilja fortsätta finns långt borta. Ångesten av sorg och hat är nära, och närmre kommer de. Lyssnar på hjärtat som inte orkar slå så hårt längre, lyssnar till snyftandet som nästan tagit slut. Ser de ljudlösa tårarna rinna nerför kinderna, en, två, för många för att hinna räkna. tårarna vill inte sluta rinna, hur mycket man än försöker hålla dem tillbaka fortsätter dem. Men de har inte tittat fram förrän dörren stängdes bakom personen. Innan dess fanns det inte ett spår av tårar i ansiktet. Men när den där dörren stängdes och insåg att nu var det fritt fram. Nu var det bara att släppa ut allt som hållits inne.
Personen som stängde dörren vet inget, får inget veta. Det är synd men så får det vara. Hon släppte någon lite för nära, alldeles för nära och ingen fick hon inse att det är inte värt det. Hjärtat orkar inte. Hjärnan orkar inte. Hjärtat slå allt svagare, svagare blir det, svårt att höra, svårt att andas. En sten har lagt sig över bröstet, den går inte att flytta. Den trycker hårdare och hårdare ner mot hjärtat. Hjärtat orkar inte stå emot. Sorgen kommer, ledsamheten tar över. Det finns inte mycket kvar, nästan inget. Allt är borta för en person som hon aldrig trodde skulle såra henne har sårat henne mest av alla