Det är mycket som går bra just nu. Det mesta egentligen. Det finns egentligen inget som skulle kunna få mig att börja fundera på allt som hänt under de senaste åren. Alla svek, gräl, ovänner och alla tårar som fått rinna nerför mina kinder. Men igår gjorde jag något som jag inte borde ha gjort.. Jag började fundera och fundera, började plocka fram kort och saker som jag har sparat från de gångna åren. Istället för att det skulle förvandlas till något positivt fick det raka motsatsen. Sakta känner jag hur det börjar vattnas i ögonen och innan jag vet ordet av det har tårarna börjat rinna. Att tänka på allt det som faktiskt har hänt som jag inte kan göra något åt. Att tänka på att jag inte kan påverkar, att tänka på att jag faktiskt varit där, mitt i det hela. Mitt i allt det onda, där stod jag. En rädd och ensam liten flicka som inte förstod något av vad som just hade hänt. En förvirring som aldrig har lyckats försvinna. En förvirring som gör återbesök allt för ofta. En förvirring som gör det omöjligt för mig att släppa det gamla, en förvirring som påminner mig om allt det dåliga som faktiskt hände.
Att tänka tillbaka tror jag är ett sätt som får mig att förstå vad som verkligen hände, hur allt kunde bli så fel. Jag kan förstå hur jag själv förändrades och blev någon som jag aldrig velat vara. Men mest av allt tar minnena tillbaka sorgen, sorgen som alltid gömmer sig i mitt hjärta. En sorg som är så enorm att ibland vet jag inte var jag ska ta vägen, jag har ingen plats jag kan lämna den. Ingen plats som är säker nog för att lämna den. Sorgen av att förlorat något som borde varit mitt. Sorgen av att aldrig fått berätta, att aldrig vågat berätta. Sorgen som berättar för mig varje morgonen att jag inte duger, att jag inte bör få finnas, att ingen bryr sig. Det är sorgen som kryper närmare mig och stöter bort dem som jag vill ha nära mig. Sorgen gör mig så mycket onte men ändå kan jag inte släppa den. På något konstigt sätt har den blivit en del av mig, tråkigt nog. Men utan den är jag ännu mer förvirrad än med den. Jag låter den stanna, jag saknar den varje gång jag är utan den för då vet jag inte vem jag är, vet inte vad jag ska göra. Den är en del av mig, en del och mig. Ibland tror jag den är mig och jag är en del av den.
För att kunna släppa in någon måste jag släppa den. Men kan jag det. Något som varit en så stor del av mig i så många år, kan jag låta den gå? Ska jag bara lämna det och gå vidare? Kanske är det dags att ta tag i problem och försöka hitta mig själv och inte den personen som alla tror jag är, den personen finns inte. Den personen existerar inte. Det är en karaktär som jag byggt upp för att skydda mig själv.... Frågan är om jag är redo att ta reda på vem jag egentligen är?