Ibland kan man faktiskt börja undra. Vissa människor blir man så besviken på. Man tror att vissa ska få en plats i ens liv och kanske till och få stanna kvar. Det sorgliga med allt detta är att man jämt blir besviken. Till slut tröttnar man på att alltid bli besviken och slutar helt enkelt bry sig.
Det som händer är att man förklarar en sak för någon, en helt främmande person, men hoppas ändå att den ska förstå att om den vill försöka ta en plats i mitt liv måste man bevisa att man är en person som man kan lita på. Jag behöver inte fler personer som inte är pålitliga och sviker en när man behöver dem. Därför kan jag inte visa mina känslor, för det finns inga känslor att visa. Det personen inte förstod var varför jag inte kände på samma sätt. Jag förstår fortfarande inte hur denna personen ens kunde fått några känslor på så kort tid.... Men tvinga fan inte mig att känna något, tvinga inte mig att låtsas att jag känner något, tvinga inte in mig i ett hörn där jag inte har någonstans att fly. Jag måste alltid få ha en flyktväg, måste alltid få ha en chans att komma ifrån, en chans att fly från det som verkligen händer.
För att vinna min tillit krävs det mycket. Inte fina ord, inte gester som inte betyder. Det enda som jag vill ha är någon att lita på, visar en person mig det är det inte så svårt att lära känna mig. Men det är klart att om man inte visar det kommer jag aldrig kunna öppna mig heller, det finns inte utrymme för att bli sårad av oviktiga personer. Det är frågan om det finns utrymme för det till de personerna som verkligen betyder något för mig