trött, tröttare, tröttast. svårt att välja vilken nivå jag befinner mig på just nu. Trött efter jobbet, tröttare av all stress som orsakas av att man måste ta jobbiga beslut om livet, men är nog ändå tröttast på kärleken. Det är som att åka en berg och dalbana varje dag som går. Ena dagen rullar det på och man svävar högt uppe bland molnen, andra dagar är man nere under jorden och försöker förstå vad som gick fel. Det jobbiga med denna situationen är att hur mycket man än analyserar kommer man aldrig fram till något vettigt. It makes no sense. Att jag skulle behöva ta fram allt detta igen var inget jag ens hade fuderat på. sårad, nerbruten, nertryckt kändes allt detta så långt borta. Men på något vis har det lyckas nästla sig in i mitt liv ändå. Nu växer rädslan för varje dag som går. Oron av att bli sårad är stor. Oron av att inte veta vad som händer, oron av att fatiskt försöka öppna sig för någon igen.

     Att gå från att vara ett stängt kassaskåp till öppen bok, vägen är lång. Ibland är det svårt att se att kassaskåpet ska bli annat än låst. Rädslan för vad som kan släppas in är stor. Kärleken har fått en ny betydelse, en ny upptäckt, kanske kan detta vara något positivt? kanske finns det riktiga känslor? kanske finns det någon man kan älska? kanske finns det någon för alla?

    så många frågor utan några svar, så många funderingar utan några svar. Allt bara snurrar och snurrar. Ju mer det snurrar ju längre bort försvinner allt, svårt att skilja sakerna åt. Måste skilja på rätt och fel, rädsla och trygghet, sant eller falskt, värt det eller gå vidare. många alternativ som måste få en lösning. Förvirringen är total, finns det en lösning? finns det ett svar? finns det någon som kan väcka mig ur detta när svaret har kommit?