Varje andetag, varje suck, varje ögonblick, önskar jag att det var annorlunda. Önskar att det fanns något jag kunde förändra. Vad var det som hände?
Du och jag var ingen bra kombination. Du och jag var som sommaren och vintern, solen och månen. Vi skulle inte vara på samma plats. Du och jag var fel. Så fel. Men ändå fanns det något där. Något som vi inte kunde sätta fingret på. Något som förde oss samman.
Nu kommer tankarna. Tankarna på att kanske var jag inte god nog åt dig. Kanske fanns det ingen plats för mig i ditt perfekta liv, eller inte perfekta men i ditt liv. Det livet du valt att leva. Ensamt. Kallt. Känslolöst.
Jag valde ett annat. Eller försökte. Jag ville välja oss men det var inget alternativ. Du och jag finns inte. Jag måste inse det. Min hjärna har gjort det men hjärtat håller fast vid dig. Håller hårt i dig. Jag vill släppa dig men det gör så ont. Så ont. Min kropp skakar av ilska och gråt. Mitt huvud explodera av tankarna. Mitt hjärta är sårat. Så sårat. Finns inget kvar. Bara små små bitar. Inget. Tomt. Kallt. Ensamt.

Så jävla dum. Så jävla blind. Ännu en gång har du skadat mig. Ännu en gång har du låtit mig luras. Varför? Jag förstår dig inte. Vad håller du på med?
Första gången förstår jag, andra gången ville jag bara glömma men efter pausen vi hade och samtalet så tyckte jag att vi försökte. Du försökte, kanske inte så mycket som jag hoppats men ändå. Vi hade det bra. Jag levde på lånad tid. Jag visste det. Jag hoppades hela tiden att ingen skulle kunna ta mig därifrån. Jag ville stanna med dina armar runt mig för evig. Jag kände mig trygg. Jag kände mig säker. Jag litade på dig. Äntligen kom den tiden som jag längtat efter.
Men vad hände? Dina tankar kom ikapp dig. Min lånade tid tog slut. Kaoset bröt ut igen. Precis som så många gånger förr. Du visste, du bestämde, du avslutade. Precis som innan.
Du bestämde allt. Du spelade ett spel och jag ett annat. Het plötsligt slog det mig att vi aldrig spelat lika. Du hade mer information än vad jag hade. Du hade hela tiden övertaget, hela tiden kunde du lägga rätt kort medan jag fick chansa.
Mina chansningar tog slut, precis som tiden. Du och jag tog slut. Du tog slut på oss. Men varför känns det då inte som det är över? Kan det någon gång ta slut mellan oss?
Jag vill detta ska vara sista gången du sårar mig. Sista gången du gör mig illa. Sista gången du vänder ryggen till. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Du kan aldrig komma in i mitt hjärta igen. Du kan aldrig ta tillbaka den platsen du en gång hade. Inte för att du avslutade det denna gången utan det du gjorde första gången stängde dörren till hjärtat. Den låstes. Tyvärr var det inte du som hade rätt nyckel, tyvärr.
Jag hoppades och hoppades. Men det är inte mig du vill ha. Det är inte mig du behöver. Det är inte jag som är den rätte.
Mina tårar kom rinnande redan innan jag hunnit lämna din lägenhet. Kylan utan gav tårarna den smärta som mitt hjärta kände. Små springandes hem för att ingen skulle få se. För att inte hinna känna.
Innanför dörren rasar allt ihop. Mina ben bär mig inte längre. Trillar ihop. Tårarna bara fortsätter. Det finns inget som kan stoppa dem. Andningen blir snabb, hetsig. Den blir tung. Samtidigt som andningen är tung och tårarna strömmar nerför kunderna hugger det till i bröstet. Tar lång tid innan jag förstår vad det är. Sveket av dig. Du svek mig precis som de andra gjort. Men du var värre. Jag litade på dig och kolla på mig nu. Återigen är jag på botten där jag startade. Återigen är det jag som ligger på golvet med tårarna rinnandes och hjärtat krossat. Precis där jag började är jag nu igen.... Tack vare dig.
Du som sa jag kunde lita på dig. Du som gav mig löften om att detta inte skulle hända igen. Du som planerade för framtiden. Du som ville detta. Men glöm aldrig du ville allt detta, men när jag väl ville det då krossade du mina drömmar en efter en. Nu finns det inga kvar. Du finns inte kvar, du försvann med drömmarna som vi levde i. Den lånade tiden tog slut, du och jag tog slut.