Det var dags för något nytt. Något annorlunda. Något som skulle hjälpa mig. Kan det hjälpa? Kan jag bli lite bättre? Kan jag få vara lite mindre trasig?
Jag försöker förändra, jag försöker göra om, göra rätt. Men finns det något rätt? Finns det något som är rätt för mig? Jag kan inte längre se skillnaden på rätt och fel. Mina tankar kan inte skilja på det och inte heller mitt hjärta. Allt som händer nu, precis allt. Är egentligen bra. Men varför mår jag ändå så dåligt?
Jag är trasig, så trasig. Jag är ledsen, så ledsen. Jag är den jag är. Jag vill bara någon annan. Mina ögon kan inte sluta gråta och mina läppar kan inte sluta le. Min magen kan inte sluta göra ont och mina ben kan inte sluta gå. Allt går bra men ändå är jag trasig, ändå är jag söndrig. Varför? När är det min tur att må bra? När är det min tur att få ta del av vad världen erbjuder?
Jag vill, jag vill så gärna men kan inte. Jag måste försöka, måste. Jag vill inte vara trasig längre. Men lögnerna gör mig inte hel. Dem gör mig nog mer trasig. Men det är det enda jag har. Det är dem som får mig att fortsätta. Det är dem som får människor att tro att jag är hel, att jag inte alls är söndrig. Men inom mig finns det inget som är helt. Inget. Allt är i bitar, bitar som inte går att pussla ihop längre. Bitar som jag ite kan hitta. För många borta för att kunna lagas. Frågan är om jag någonsin kommer bli hel?