Du sårade mig. Det vet du. Det vet jag. Det vet nog alla. Du ångrade sig. Du ville ta tillbaka det du sa till mig. Du visste inte varför men jag kunde inte försvinna för dig. Du erkände att du kunde inte låta mig gå. Jag ifrågasatte och undrade. Du svarade. Jag fick bra svar. Men räcker det? Efter allt vi gått igenom, kan vi gå tillbaka till det vi en gång hade? Kan vi glömma allt du ställt till med och bara glida fram?
Är svaren du gav mig ärliga? Är det sanningen? Är det detta du vill? Påriktigt. Du sa det till mig. Men jag börjar tvivla. Jag vet inte varför men jag får en dålig känsla. En känsla som får mig att må dåligt, att bli ledsen. Jag orkar inte bli lämnad av dig igen. Jag orkar verkligen inte det. Jag behöver dig men mest av allt är det dig jag vill ha. Ingen annan.
Är ändringen gjord? Behöver vi diskutera detta fler gånger? Eller vi vet var vi har varnadra? Jag vet inte. Jag vet inte om det är värt det längre. Jag börjar tvivla. Så rädd för dig. Så rädd för dina tankar, dina rädslor. Jag är rädd för att blir sårad av dig igen. Jag är rädd för att du inte komma finnas i mitt liv längre. Rädd för att om någon dag kommer du berätta för mig igen, om att vi inte ska fortsätta. Så rädd för dig och dina dåliga sidor. Rädd för att du ska tvivla på dina känslor, rädd för att du ska hitta bättre. Rädd för att du ska vara med någon annan bakom min rygg. Igen.