Ibland känns det som jag väntar på att något bara ska öppna mina ögon och verkligen få mig att inse vad som är viktigt här i livet. Jag vet inte riktigt vad det är jag väntar på men hoppas innerligt att det är något som kan reda upp allt detta kaos som sker nu.
Ibland kan jag finna mig själv i en situation som jag i vanliga fall skulle vara väldigt obekväm i som jag helt plötsligt accepterar. Jag kan finna mig själv vara ledsen över något som jag aldrig haft, som jag aldrig känt. Just nu känns allt lite mer jobbigt än Vad det gjort de senaste dagarna. Jag känner mig ledsen över att ha förlorat något som aldrig haft, något som jag inte riktig känt, något som var väldigt nytt för mig. Jag ville vara försiktig och det var jag, kanske var jag för föesiktig? Kanske förstod personen inte mig som jag trodde, kanske förväntade jag mig något annat, kanske ville jag något annat. Mina tankar snurrar runt i huvudet, varför kan det inte bara finnas en känsla, en vilja, ett alternativ. Livet hade varit så mycket lättare.
Jag kan känna att jag just nu är så beroende av alla andra, andra som inte känner mig. Jag är beroende av deras tankar, deras åsikter. Jag är beroende. Jag är inte mig själv med dem, eller är jag? Jag känner mig annorlunda när jag träffar dem, jag vill vara någon annan, jag vill inte vara mig själv. Jag hatar mig själv, jag bara hatar. Jag vill vara någon som jag inte är, leva ett liv som inte är mitt. Ett liv som jag inte är värd att leva. Jag vill fly, fly in till en värld där det finns hopp och möjligheter även för mig. Vill komma till en plats där det är okej att vara jag, vara mig själv. Där det är okej att inte veta vem man är, där det är okej att vara förvirrad och tankspridd. Jag vill inte längre styras av andra framförallt nu när jag inser hur det påverkar mig. Hör ligger jag och är ledsen för något som aldrig jag haft, som aldrig skulle betyda något. Men ändå betydde det något, ändå kunde jag inte låta bli att ta det innanför skinnet, nära mitt hjärta. Jag är ute på tunn is, hal is, halkar jag kommer jag trilla igenom, trillar jag igenom kommer jag kunna klättrar upp elle jag komme vara falla som en oviktig sten?

Rädd för att skratta
Rädd för att le
Rädd för att känna
Rädd för att ge
Rädslan för att kunna lita på någon är stor.
Rädslan för att känna sorgen som jag en gång gjort.
Vill gå vidare, men kan inte
Vill släppa allt det gamla, men det går inte
Vill börja om på nytt men kan inte
Kommer denna eviga rädslan någon gång att försvinna?