ny dag, ännu en dag. Här finns jag och där finns du. Ibland funderar jag på om jag verkligen finns. Är detta verkligen jag ? Eller detta är en person som jag blivit? Jag vill vara den jag var innan, eller vill jag det egentlgien? Jag vet att jag inte vill vara som nu. Jag är inte mig själv, inte någon annan heller för den delen. Jag vill vara någon, någon jag trivs med, någon som jag gillar, någon som är mig. Nu är jag ingen, ingen alls. Om jag inte själv vet vem jag är, hur ska jag då kunna ta reda på det? mina frågor blir bara fler och fler för varje dag som går. Jag lever i en tid där fokus läggs på ytan, inte personen. Jag lever i en tid där kvantitet räknas som kvalitet. Jag är precis som alla andra, mycket vill ha mer. Mitt hus är fint, dyra saker, städat, senaste prylarna. Att se mitt hem i någon annans tanke skulle varit perfekt. Allt på sin plats. En sak som på milimetern står på rätt plats. Allt har sin plats och har placerats där för ett syfte. Men min kropp är allt annat än vacker, allt annat än väl städad, allt annat än perfekt. Spegeln visar det som andra inte ser, det som ingen vet. Mit kropp är förstörd, den kommer aldrig kunna läka helt. Den är krossad i så många bitar att jag inte kan hitta alla. För varje dag som går försvinner fler och fler delar. Önskan av att alla skulle försvinna på en gång är enrom. Då skulle den inte finnas kvar mer, inte finnas allt. Kanske hade det varit en lättnad att försvinna ifrån det som äter upp mig, det som aldrig slutar att gnaga på de få bitarna som finns kvar. Jag är rädd att de aldrig slutar, rädd att det fortsättter tills jag blir en främlig för mig själv...