Att känna känslan som jag gör just nu, är verkligehten. En verklighet jag inte trodde att jag skulle befinna mig i. En verklighet som skulle kallas en mardröm. Önskan av att vara någonannanstans än här finns med mig varje dag. När ska detta ta slut? Ska jag någonsin få bara va, bara leva. Ett liv som jag förtjänar. Eller kanske är det detta som jag förtjänar? Jag fick kärleken jag SÅ önskade mig. Jag fick killen som jag drömde om. Men ändå inte. Nu börjar allt falla ihop igen. Jag längtar bort, långt bort, bort från mig själv. En plats där ingen kan nå mig. En plats där jag inte behöver tänka, inte behöver undra, inte bry mig om den framtid som står vid min fötter. Jag orkar inte. Jag är trött, så trött. På allt. Inte bara mig själv. Jag vill bort, varje dag, varje timme och varje minut. Hjärnan spelar mig spratt. Den ger mig förhoppningar om att det ska bli bra, det ska bli bättra. Men ändå finns det något inom mig som säger att den har fel. Detta är livet jag förtjänar, detta är livet jag får leva, detta är mitt liv....