Ibland är det bara svart, helt mörkt. Jga hittar inte någonstans. Jag tror jag vet vad jag vill, vet vad jag ska och göra. Men egentligen vet jag ingenting. Jag är rädd för vad som väntar mig. Det okända är skrämmande, det är något som jag inte blir klok på. Vad kan finnas där? bra eller dåligt? Ibland undrar man. Det ger ångest, mycket ångest. Jga vet inte vad som väntar. Alla tror de vet vad jag vill göra, vad jag ska göra men hur kan de veta om jag inte vet det själv? HUr ska jag någonsin veta? kommer jag någonsin veta? Nu avslutar jag snart ännu ett kapitel i mitt liv. Jag har tagit mig igenom något som jag aldrig skulle vara möjligt när jag började för fyra år sedan men nu står jag här, två månader kvar, sen tar jag min examen. EN EXAMEN! hur kan detta ens vara möjligt, alla säger att de aldrig tvekat på att jag skulle klara de, de förväntade sig detta för de visste att jag var "duktig" men hur kunde de veta? hur kunde de veta att jag skulle klara det? jag har tvekat varje minute, varje sekund jag har gått i skolan på om det skulle gå. Om jag skulle lyckas. Nu står jag här, med två månader kvar, och har levererat högsta betyg på nästan alla kurser. Jag tittar på mina betyg i mina kurser och inser att på alla dessa åren har jag endast fått godkänt i några få ämnen annars ligger jag på högsta betyg. Jag har aldrig misslyckats på en ända tenta på fyra år... Ändå är jag inte nöjd, ändå inte säker på att detta kommer räcka. Inte säker på att detta är jag...

Varför? Varför? varför jag gör detta mot mig själv? ibland undrar jag om jag verkligen tänker när jag gör något. Jag vet att jag äslakr dig, jag vet att det är dig jag vill vara med, jag vet att jag vill ha en framtid med dig, ändå lyckas jag trssla till det på nåogot sätt, jag vet inte hur. Men det händer, varje gång. Jag kräver mycket, det vet jag. Men jag vet inte hur jag ska vara på något annat sätt. Jag vet inte om jag gör såhär för att jag är rädd för att komma för nära, för nära den drömmen som jag hade för oss och sedan förlora den. Kanske är det bättre att förlora den redan innan man fått smaka på hur den kan kännas. 

Jag är en trasslig person, varit med om mycket. Mycket som jag kanske förtjänar men andra saker som jag kanske egenltigen inte gör men som ändå hamnar på mitt samvete. Jag skulle vilja komma bort från det, leva ett "normalt" liv med den människan som ändå säger sig älska mig. Men vad är ett normalt liv? jag vet inte... jag vill så gärna ta reda på det men när jag försöker öppna upp mig är det ingen som lyssnar, ingen som hör det jag säger. Kanske är det för att orden från min mun är för låga, tysta, så ingen hör dem. Ibland känns det som jag skriker och ändå är det ingen som hör mig, ibland orkar jag inte, för ingen hör mig ändå. När ska allt detta bara gå över? när ska jag sluta trassla till saker och bara leva livet så som det är tänkt att det ska vara? Kommer jag någonsin hamna där... vägen är väldigt lång dit känns det som just nu

jag är en jobbig person, jag vet varken in eller ut, hit eller dit, upp eller ner. Ibland vill jag bara leva, för mig själv, bara äslak mitt liv, bara vara den jag en gång trodde jag skulle bli, blir den personen som finns i mina drömmar. Men istället vill jag lägga mig på det kalla golvet, krypa ihop i fosterställning, och bara känna hur tårarna rinner nerför mina kinder. Jag vill älska livet men kan inte, jag vill älska mig själv men kan inte... Varför ska allt vara så jävla joobigt? Folk sa att livet skulle bli lättare när jag blev äldre och att saker och ting skulle förändras, men vad har förändrats? jag vill fortfarnade inte vara här, jag vill fortfarande bara försvinna, jag vill fortfarande bara långt härifrån, lite mer för varje dag som går, lite mer ju äldre jag blir....

Vi blir äldre för varje dag som går. Vi är inga ungdomar längre. Den tiden är förbi. En tid jag hatade, en tid jag älskade. Allt är förbi. Nya setg ska tas på en okänd mark. Jga vet inte hur jag ska hitta, vad jag ska leta efter. Jag vet inte vad jag vill. ena dagen detta och andra dagen det andra. Jag kan inte bestämma mig. Jag vet vakren in eller ut. Ibland orkar jag inte, ibland önskar jag att jag inte behövde fundera på framtiden, på den framtiden jag alltid önskat mig under så läng tid. Denna tiden skulle vara den bästa, det var detta jag ville, det var detta jag gick igenom eld och lågor för och nu rä jag här. I vårt hus, med dig. Kärleken i mitt liv. Ändå vet jag inte om det är så. Det var inte så här jag tordde det skulle kännas att få allt jag alltid önskat mig. Allt som en gång låg så långt borta finns precis här, nu. Ändå vet jag inte om det är det rätta för mig. Kanske är det såhär det blir, kanske är det såhär jag blir när det varit bra för länge. Kankse är det jag som letar eftre brister och anledningar till att tvivla, kanske är det bara jag som börjar få kalla fötter. Mne varför ? Varför? Varför måste jag hålla på såhär? varför kan det aldrig få vara bra? 

Jag vet att du förtjänar någon bättre, någon som inte är som mig. Någon som ger dig allt det du förtjänar och så mycket mer än vad jag kan ge dig. Just nu kan jag inte ge dig något, men tro mig, jag vill ge dig allt. och jag hade gjort det om jag bara hade kunnat. men jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte var jag ska börja. Jga är rädd för att vara ensam, jag är rädd för att vara med dig. Jga vill se dig lämna mig för att slippa se sig ledsen, se dig gå ifrån mig för att slippa smärtan som just nu finns i mitt hjärta. Mitt hjärta värker av att inte vara någon, att inte vara någon för dig, att inte vara tillräcklig för dig. Du förtjänar bättre och jag vet det. Det som skrämmer mig är när du kommer på det? Kanske är det därför jag tvivlar, därför min kropp gör ont. Du har lämnat mig många gånger förut och jag faller ihop lite mer för varje gång, men ändå kommer du tillbaka. Varför? Jag är bara mindre och midre, jag kommer aldrig att bli tillräcklig för dig.

ny dag, ännu en dag. Här finns jag och där finns du. Ibland funderar jag på om jag verkligen finns. Är detta verkligen jag ? Eller detta är en person som jag blivit? Jag vill vara den jag var innan, eller vill jag det egentlgien? Jag vet att jag inte vill vara som nu. Jag är inte mig själv, inte någon annan heller för den delen. Jag vill vara någon, någon jag trivs med, någon som jag gillar, någon som är mig. Nu är jag ingen, ingen alls. Om jag inte själv vet vem jag är, hur ska jag då kunna ta reda på det? mina frågor blir bara fler och fler för varje dag som går. Jag lever i en tid där fokus läggs på ytan, inte personen. Jag lever i en tid där kvantitet räknas som kvalitet. Jag är precis som alla andra, mycket vill ha mer. Mitt hus är fint, dyra saker, städat, senaste prylarna. Att se mitt hem i någon annans tanke skulle varit perfekt. Allt på sin plats. En sak som på milimetern står på rätt plats. Allt har sin plats och har placerats där för ett syfte. Men min kropp är allt annat än vacker, allt annat än väl städad, allt annat än perfekt. Spegeln visar det som andra inte ser, det som ingen vet. Mit kropp är förstörd, den kommer aldrig kunna läka helt. Den är krossad i så många bitar att jag inte kan hitta alla. För varje dag som går försvinner fler och fler delar. Önskan av att alla skulle försvinna på en gång är enrom. Då skulle den inte finnas kvar mer, inte finnas allt. Kanske hade det varit en lättnad att försvinna ifrån det som äter upp mig, det som aldrig slutar att gnaga på de få bitarna som finns kvar. Jag är rädd att de aldrig slutar, rädd att det fortsättter tills jag blir en främlig för mig själv...

Att känna känslan som jag gör just nu, är verkligehten. En verklighet jag inte trodde att jag skulle befinna mig i. En verklighet som skulle kallas en mardröm. Önskan av att vara någonannanstans än här finns med mig varje dag. När ska detta ta slut? Ska jag någonsin få bara va, bara leva. Ett liv som jag förtjänar. Eller kanske är det detta som jag förtjänar? Jag fick kärleken jag SÅ önskade mig. Jag fick killen som jag drömde om. Men ändå inte. Nu börjar allt falla ihop igen. Jag längtar bort, långt bort, bort från mig själv. En plats där ingen kan nå mig. En plats där jag inte behöver tänka, inte behöver undra, inte bry mig om den framtid som står vid min fötter. Jag orkar inte. Jag är trött, så trött. På allt. Inte bara mig själv. Jag vill bort, varje dag, varje timme och varje minut. Hjärnan spelar mig spratt. Den ger mig förhoppningar om att det ska bli bra, det ska bli bättra. Men ändå finns det något inom mig som säger att den har fel. Detta är livet jag förtjänar, detta är livet jag får leva, detta är mitt liv....