Finns så mycket att skriva, så mycket jag vll berätta. Men kan inte. Mina ord har svårt att bilda meningar, svårt att förstå mina känslor. Känslor som jag en gång hade kontroll över, en gång visste vad det var. Nu är allt borta, inget är som det skulle vara.

  Här står jag, på en plats som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva vara med dig igen. En plats jag varit så många gånger förut, och ändå lär jag mig aldrig. Mitt hjärta är sårat, min kropp är livlös. Verkar inte finnas något som jag göra mig hel igen. Du skadade mig, du byggde upp mig som så många gånger förr och sen fick du min värld att rasa samman. Jag orkar inte mer, jag vill inte mer...

  Varför kan jag inte sluta tänka på dig? Varför kan jag inte bara acceptera att det är slut? Finns det någon förklaring? kanske är det för att mitt hjärta tillhör dig, kankse är det för att min kropp längtar efter din närhet. Hela jag saknar dig, så mycket att det gör ont. Jag vill du ska komma tilbaka, vill att du ska ändra dig, vill du ska vara med mig igen....

 att tänka att du skulle kunna vara med någon annan just nu, krossar mitt hjärta. du krossar det även när du tror du skonar mig. varför kan aldrig jag få ett lyckligt slut? Är mina kapitel redan slut? kanske finns det inte tillräckligt många sidor i min bok för att jag ska få ett lyckligt slut...