Hemma, hemma i mitt eget hem.
Vattnet rinner nerför min kropp
Schampot i håret, tvålen på kroppen
Mina händer försöker tvätta bort det orena, det smutsiga. Vattnet som rinner av mig känns smutsig, kanske kan jag bli ren nu?
Tillbaka i din närhet, hatar mina tankar, mina känslor. Du får inte mig att må bra längre. Du får mig att se ner på mig själv. Att känna skam och ångest. Du vet och jag vet. Du och jag är inte för alltid, kanske inte ens nu. Du och jag kommer aldrig bli ett. Men ändå kan jag inte lämna dig. Ändå låter jag dig utnyttja mig gång på gång. Ändå låter jag inte min hjärna styra som vet hur fel detta är. Du är inte den du var innan. Inte för mig. Jag behövde dig men nu är det försent....

Allt är fel. Allt. Finns inte mycket som jag gör rätt just nu. Här ligger jag. Inte i min säng. Inte i min lägenhet, inte i mitt rum. I någon annans. Någon jag en gång älskade. Någon jag en gång respekterade. Någon jag en gång behövde. Nu?
Jag är inte hemma. Jag är fem minuter från mitt hem och jag har aldrig längtat mer efter min egen säng. Här är jag inte ensam. Här är du. Och jag. Du är i samma längre. Jag är inte samma. Vi är olika. Innan var det detta jag ville. Få sova med dig. Få älska dig. Få bli älskad utav dig. Nu vill jag inget. Jag äcklas av mig själv. Jag mår dåligt av mig själv. Skammen kommer. Här ligger jag i din säng och det enda jag vill göra är att gå hem. Du utnyttjar mig. Och nu har jag förstått, men ändå vågar jag inte gå, ändå vågar jag inte lämna dig.