Att skriva för mig är som en självklarhet. Jag har älskat det länge. Jag har skrivit mycket men det är något som jag inte visar för någon. När jag skriver kan jag vara den jag är, ingen annan. Jag kan prata om mina känslor på ett sätt som är mer beskrivande än en bild. Jag kan sätta orden på plats och själv bli påmind om att jag mår bättre av att skriva av mig, det är jag själv, det är mina tankar, mina känslor... och ingen annans. Detta är en plats som jag inte kan gömma mig längre, en plats där jag är fri från helvetet som finns, en plats att må bra på.

Det finns mycket att berätta. För hela tiden händer det något. Det mesta är tyvärr negetivt. kankse påverkas det var inställningen som jag har just nu. Jag försöker intala mig själv att det blir bättre men djupare ner i hålet faller jag. ibland är det som om ljuset inte når mig mer. Jag är en flicka som har väldigt mycket tankar och känslor som inget vet något om. En flicka som döljer så mycket för omvärlden att kaoset inombords snart exploderar. En flicka som försöker bli bättre men bli bara sämre.